LÅT OSS SKAPA ETT ENERGIOLITISKT PROGRAM VÄRT NAMNET


1980 tillhörde undertecknad nejsidan i folkomröstningen om kärnkraft! Men vi var många som inte flöt med i den nejström som rådde bland kändisar och en del borgerliga debattörer. Istället utvecklade vi en egen klassmässig linje, där huvudparollen löd: ”Nej till Wallenbergs och Bohmans kärnkraftssamhälle!”
Med denna paroll ville vi understryka att vår tveksamhet till kärnkraft inte bottnat i teknikfientlighet, utan i övertygelsen om att kärnkraftens säkerhetsproblem inte går att lösa inom ramen för en kapitalistisk profitproduktion. Kravet på högsta möjliga vinst är oförenligt med kravet på hundraprocentig säkerhet. Ett krav som måste gälla inom en industri där varje fel kan få oöverskådliga konsekvenser och där avfallsproblemet är olöst.

Nu vann ju linje 2 som, till skillnad mot linje 3, förespråkade en mer nyanserad avvecklingstakt. Vårt parti stödde linje 2 och vi vågade oss till och med på att förespråka en utbyggd kärnkraft eftersom samhället behövde energi.
Under senare år har den självgoda uppblåstheten förvandlats till ett hångrin. Olyckstillbuden har varit många på de svenska kärnkraftverken, inte minst på Forsmark, där man sommaren 2006 var en hårsmån från en katastrof.
Tydligare än så kan det inte sägas. Profit och kärnkraftssäkerhet går inte ihop!

Den bistra sanningen är att avregleringen av elmarknaden inte bara lett till en fördubbling av elpriserna, tvärtemot alla sockrade löften, utan dessutom till en torpedering av en långsiktig energipolitik och av den energiomställning som diverse politiker talar så vackert om.

Idag svarar vindkraften för nästan 40 procent av Danmarks elproduktion och deras mål är att nå 50 procent inom ett årtionde. I Sverige svarar vindkraften för ungefär lika mycket energi i vissa delar av landet medan andra delar knappt har någon vindkraft alls att räkna med. Dock har det visat sig att det under de kalla vintermånaderna så satsar halvstatliga Vattenfall hellre på mer profitgivande kolkraft i Tyskland.

Det har nu gått snart 40 år sedan kärnkraftsomröstningens beslut om en avveckling av kärnkraften. Men trots satsningen på vind- och solkraft, så producerar de svenska kärnkraftverken mer el än någonsin. Någon avvecklingsplan existerar naturligtvis inte.

Ett avgörande faktum är att profit inte går att förena med långsiktig samhällsplanering. En första åtgärd måste därför vara att återreglera elmarknaden och att underkasta kraftbolagen en strikt statlig kontroll. Varför inte besluta om en helt förstatligad energisektor? Sämre än idag kan det inte bli och absolut inte mer riskfyllt och kortsiktigt.

Mats Hedell

SKP tar klimathotet på allvar

Vi förespråkar en utbyggd kollektivtrafik med effektiva tvärförbindelser. I Västernorrland finns behovet av kollektivtrafik som fungerar Vi strävar också efter att sänka priset på färdbiljetten. Så ska täta turer och rimlig taxa uppmuntra resenärerna i Västernorrland till att avstå från att använda bilen. Men då krävs en utbyggnad av linjenätet.

I Sundsvalls området finns det stora markområden som är förorenade, vi måste sanera det för miljön och människornas skull, därför kan man inte bara skylla på att man inte har en ansvarig utan här måste kommunerna trycka på staten för att få hjälp med denna mycket viktiga sak.

Sveriges kommunistisk parti vill satsa på ett väl utbyggt Arbetsmiljöverk värd namnet för att tillgodose anställdas behov av en trygg arbetsplats, genom en lagstiftning som kan sätta detta i verket.

I ex Sundsvall och Örnsköldsvik finns stora arbetsmiljöproblem inom ex bussbranschen, där folk bokstavligen stupar bakom ratten.

Vi värnar om de kollektiva lösningarna till gagn för både människor och samhälle. Ett organiserat och planerat samhälle blir i slutändan mer klimatsmart.

Västernorrland är ett rikt län på många sätt, naturen är underbar och det måste vi alla värna om,

tyvärr har vi även stora miljöproblem, som störst i våra större städer, det är dags att agera och verkligen förändra innan det är för sent!

Vi är för samarbete och tror att vi alla måste gå samman för miljöns skull och det nu.

För SKP Västernorrland
Jan-Erik Lindblom

En bostadspolitik värd namnet?

Finansminister Magdalena Andersson och nya bostadsministern Peter Eriksson samlar till presskonferens och med stora ord målar de upp en motsättning som inte finns. Eriksson kallar till och med allianspartierna för åsnor, men sanningen är att de alla är får som vallas runt av byggkapitalisterna.

Det är förenklingar i regelverk hit och lättnader för byggföretagen dit. Regeringen vill visserligen inte ha rena marknadshyror, men det är ändå marknaden som ska lösa bostadsbristen. Låt byggföretagen bygga var de vill, hur de vill och under vilka villkor för byggnadsarbetarna de vill, så kommer problemet lösa sig av sig själv, verkar devisen vara.

Magdalena Andersson förklarar de kraschade samtalen med det investeringsstöd som regeringen infört för byggföretag som bygger hyresrätter till ”rimliga hyror”. I regeringsdirektivets riktlinjer betyder det exempelvis 9000 kronor i månadshyra för en lägenhet på 80 kvadrat, som möjligtvis kan anses som rimlig för en person med statsrådslön.

Bruksvärdessystemet är idag i praktiken satt ur spel med regeringens goda minne. Dessa investeringsbidrag riskerar dessutom att bara ge mer klirr i kassan hos byggföretag som allt mer fungerar som rena maffiaverksamheter. Där underentreprenörer i flera led hänsynslöst utnyttjar billig arbetskraft från framförallt Östeuropa.

Det som istället behövs är att den nyliberala åtstramningspolitiken överges, och ett rejält bostadsbyggarprogram sjösätts där stat och kommun tar ansvar för byggande av lägenheter med bra standard.

För detta krävs att de kommunala bostadsbolagen fråntas vinstkravet och istället får i uppdrag att hålla hyresnivåerna så låga att arbetare och människor med vanliga inkomster har råd med lägenheterna. Tillsammans med ett avskaffande av straffbeskattningen på hyresrätter och införandet av en obligatorisk kommunal bostadsförmedling går det att lösa bostadsbristen.

Ett sådant bostadsförsörjningsprogram skulle fungera som en krisåtgärd genom de arbeten som skulle skapas och de offentliga investeringar som skulle krävas.

Mats Hedell
Domsjö

Vart är vi på väg?

Vart är vi egentligen på väg?

På fredagskvällarna satt vi där i TV-soffan samtidigt med någon miljon (?) övriga invånare i landet och tittade på ”På spåret” och försökte klura ut vad paret Luuk och Lindström menade med sina fantasifulla – och ofta rätt långsökta – ledtrådar gällande resmålet.

”Vilket land är vi i? Men nu är vi i Sverige, det är i alla fall säkert! Nej, det måste vara Australien! Vi ska till Canberra!” Ja så där håller man på, man gissar och är engagerad, säkert inte bara hemma hos oss. Men – när ställer man sig samma fråga, gällande samhällsutvecklingen? Vart hamnar vi när nedmonteringen av den offentliga sektorn och dess trygghetssystem nått vägs ände.

Många oroar sig dagligen över sin sociala tillvaro. ”Får jag behålla jobbet nu när företaget går dåligt och det ryktas om varsel? Hur ska pengarna räcka till varma kläder och skor åt ungarna, när a-kassans ersättning är så låg? Hur mycket kommer jag att jobba den här veckan, kommer nån att ringa från arbetsförmedlingen? Kommer inte beslutet om uppehållstillståndet snart? Tänk om vi inte får stanna? Frikortet på apoteket har gått ut och jag måste hämta ut mer medicin om två veckor – hur ska pensionen räcka? Hemtjänsten har ju blivit så dyr nu när jag måste ha mer hjälp.”

Att allt fler har en så tuff vardag kan nog vara en av orsakerna till att de stora frågorna om vart samhällsutvecklingen är på väg inte ställs. Det känns för stort.

Och förresten, vad skulle jag kunna göra åt det? Dit det bär så bär det, inte kan jag göra så mycket för att påverka politiken! De som bestämmer lyssnar ju aldrig på vanligt folk – fastän de låtsas ett tag – vart fjärde år. Då går munnen som bara den på dem och allt ska bli så himla bra bara jag rösta på just den – eller den – eller den. Fast de låter tämligen lika allihop så vad ska man tro?

Ja, ensam och oorganiserad är man inte stark och utan kompass går man vilse i skogen av fagra löften och uppblåsta visioner.
Aldrig har man hört någon av de politiska pratmakarna säga: rösta på mig så ska jag dra ner 100 miljoner på skolan här i kommunen på ett par år. Eller, välj mig så ska jag se till att ett par vårdavdelningar på sjukhuset i Sollefteå klappar igen. Får jag din röst så ska vi nog klämma in fem ungar till på dagisavdelningarna!

Ändå är det just vad de gör – när de blivit valda. Skär ner, försämrar samhällsservice, säljer ut vår välfärd oavsett politisk färg. Oavsett maskros, nejlika, ros, vitsippa eller vad de nu har för blommig symbol.

Dagens politiker pratar mycket om rättvisa, begreppet solidaritet har nästan försvunnit! Men är det inte samma sak, frågar sig säkert många?
Nej, inte om man tänker efter vad som ryms i de respektive begreppen!

Tänk er 3 personer och en bit korv.
Om korven delas rättvist ska alla ha en bit var. Men om korven delas solidariskt, då ställer man först frågan: Vem är hungrig?
Om 2 är mätta och en är hungrig, då skall den hungrige ha hela biten.
Det är vad jag kallar för solidaritet

Kapitalismen och den så kallade fria företagsamheten

Fick höra att en gammal kompis till mig, vi kan kalla honom ”Lasse” hamnat i trångmål med stora skulder till både samhället som privata fordringsägare. Ingen som känner ”Lasse” kunde tro att det skulle gå på det sättet, men tyvärr så är hann den kapitalistiska verkligheten ikapp honom, trots hans yrkesskicklighet!

”Lasse” är en otroligt duktig snickare och riktig yrkesman, noggrann som få och kallas millimetermannen av sina jobbarkompisar pga av sin noggrannhet. Men han råkade illa ut på grund av kärleken till sitt yrke. Han startade ”sitt” företag efter att tröttnat på byggherrarnas oförmåga att erbjuda honom jobb som motsvarade hans kompetens. Detta i ren desperation för att få jobba med det han var bäst på och älskade att jobba med.
Han fick löfte om arbetstillfällen av både sin fd. arbetsgivare samt från andra privata arbetsgivare och även från privatpersoner som suktade efter han noggrannhet och yrkeskunnande.

Han blev därför en så kallad ”fri företagare”. Ung, orutinerad och naiv som han tyvärr var så blev han ganska omgående blåst av en lurendrejare till byggmästare
Banken satte honom i konkurs med en skuld på 1 500 000 kronor. Nu 10 år senare har ”Lasses” skuld nästan fördubblats till 2 941 000 kronor. Detta trots att han till dags dato har betalt in över 1,2 miljoner till banken, med alla räntor och inkassoavgifter.

Han jobbar veckans alla dagar oftast mer än 10 timmar per dag, för att betala sin skuld. Detta tog tyvärr ett abrupt slut en dag när hans arbetskamrater hittade honom livlös i byggbaracken. I ambulansen lyckades de få liv i honom igen.
Hans livskraft har kapitalisterna tagit ifrån honom. Direktörer har skott sig på hans ärlighet att göra rätt för sig och tyvärr alltför ofta suttit på lyxkrogarna och skålat på ”Lasses” bekostnad.

”Lasse” beskrev sitt liv som att det känns i princip som att han är dömd till ett värre straff än Breivik. Han har mindre än 6000 kr per månad att leva av efter att fogden tagit sitt.
Många av mina bekanta känner igen sig i ”Lasses” öde. En nära anhörig, som har fått skuldsanering efter att ha blivit lurad av en bluffmakare, säger sig vara ”fri igen” efter fem års skuldsanering, men frågar ständigt vart pengarna tagit vägen.

Riksdagspartierna pratar ofta om att entreprenörerna ska rädda Sverige. I ett radioprogram, från häromåret, sa en representant för ett av Sveriges största åkerier, att man valt att anställa ”fria företagare” istället för att ha anställda.

Fria företagare, det låter fint. Men levnadsvillkoren pratar ett annat språk. För en långtradarchaufför med egen lastbil innebär det exempelvis betalt per körning, när man får någon. Boende i hytten, visserligen med tvättmöjligheter (en plastdunk med vatten) men man slipper ju betala hyra för hytten. Toaletten är i buskarna vid de stora lastbilsparkeringarna.

Men dessa ”fria” företagare är relativt rättslösa. Ett exempel är en chaufför jag hörde berättas om i vår kommun som tvingades att betala 50 000 ur egen börs, för en grindstolpe han råkat köra på inne på åkeriet!!

Det fria företagandet har blivit politikernas lösning på alla Sveriges problem. Det började med taxiköerna, sen kom skolan, sjukvården, kollektivtrafiken. Nu ska småföretagen också hitta botemedel mot Alzheimers och Parkinssons enligt vad media påstår.

De byggare, målare, taxi- och lastbilschaufförer etc som är fria företagare och har ett enmansföretag tvingas konkurrera med sin egen hälsa som insats.
De styrande sätter fortfarande sitt hopp till att ”fri” företagsamhet ska lösa Sveriges problem. Men vi härnere ser en annan verklighet.

När vi på vänsterkanten blir anklagade för att vara ”bakåtsträvare” för att vi ogillar utförsäljning av vårdcentraler, skolor och äldreomsorg och för att vi är emot ”valfrihet”, att vi förmenar människor rätten att välja i välfärden – så ska vi påminna om att det var arbetarrörelsen och den vänsterinriktade kvinnorörelsen som kämpade sig till ett rättvisare samhälle med tillgång till utbildning, social omsorg, pensioner, förskolor, sjukförsäkring, fria aborter mm. Allt det som bidrog till ett någorlunda tryggt och rättvist samhälle, planerat efter samhälleliga behov och inte för privata vinstintressen!

Man förstatligade och kommunaliserade de tjänster vi alla är beroende av. Skapade ett mer solidariskt samhälle, begränsade privatkapitalets inflytande över vanliga människors liv. Nu raseras allt detta, klassklyftorna ökar snabbt och borgarklassens agenda blir samhällets norm igen, full fart tillbaka till orättvisornas samhälle!

Ännu ett tjusigt exempel på hur byråkraterna hittar på nya påfund är väl införandet av produktionsmetoden ”Lean” inom sjukvården, för att flödet av patienter ska bli likt bilproduktionen. Men varför inte löpa linan fullt ut och att genomföra Henry Fords idé om ett löpande bandet?
Varsågoda! Ett gratistips till våra sjukvårdspolitiker, från undertecknad som fått nog av den förstelnade partipolitik som alla etablerade partier försvarar med näbbar och klor eftersom den har blivit en födkrok för dem! Vad vanligt folk tycker och tänker är inte värt nåt!

Vad vi behöver är en omvänd ekonomi dvs en planerad ekonomi, som flyttar pengar från procentare och storföretag, till folket. Från solsidans överflöd till den allt mer växande underklassen, där de verkligen behövs. Anständiga arbetsförhållanden istället för slavliknande arbetsförhållanden samt ett gott liv för den stora massan.

Vi i dressinen, för att återgå till temat för denna betraktelse, tycker att det är dags att dra i nödbromsen!

Mats Hedell

Mats Hedells tankar

Sjukhuset i Sollefteå ockuperat!

Landstinget i Västernorrland, numera regionfullmäktige, beslutade att Akutortopedin, kvinnosjukvården och BB skulle läggas ner den 31 januari 2017.

Befolkningen i Ådalen i allmänhet och i Sollefteå i synnerhet var missnöjda med beslutet. Därför ockuperades sjukhuset den 30 januari av en skara människor, gamla som unga, som med beslutsamhet har vägrat lämna sjukhuset.

Ni som vill vara med i kampen kan gå med i Facebook-gruppen Ådalen 2017.

Statsminister Löfven som har sina rötter i trakten bemödade sig inte ens att besöka ockupanterna fastän han befann sig endast några mil från sjukhuset under sitt besök i Jämtland härförleden.

Vänsterpartiet som oftast kan benämnas som ”Vingelpartiet” har verkligen gjort skäl för detta epitet, enär två av deras sex valda ledamöter gått på majoritetens linje att lägga ner ovan nämnda avdelningar på Sollefteå sjukhus.

Nu råkar dessa två VP:are vara dels en överläkare och en barnmorska på Sundsvalls sjukhus, vilket kan förklara, men inte försvara, deras handlande. Dock var Jonas Sjöstedt och försökte gjuta olja över sina partikamraters fadäs härom dan… men utan att lyckas särskilt väl!

Till syvende och sist handlar hela historien om en kamp mellan Sundvalls länssjukhus och de mindre sjukhusen i Sollefteå och Örnsköldsvik.

Ockupationen som gått fredligt till samlar såväl familjer med sina barn som till och med satt upp små tält inne på sjukhuset som äldre människor. En del kommer några timmar mitt på dagen medan andra övernattar.

Mats Hedell

Låt kongressdebatten börja

Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) firar hundra år i år och har sedan sin födelse kämpat för fred, arbete och socialism. I denna kamp har vi firat triumfer men också lidit nederlag. Vi har våra heroer men också renegater. Under hundra år har vi blivit bespottade, utsatta för attentat, registrerade och avlyssnade, hindrade att utföra vårt fackliga arbete med mera. Trots alla smädelsekampanjer vi har fått utstå under alla år, både från höger och vänster, så bär våra medlemmar rakryggat den finaste titel man kan ha, kommunist.

Den 5e februari bildades SKP Västernorrlands grundorganisation

Härnösand
Söndagen den 5 februari, samlades ett gäng västernorrlänningar i Härnösand, i ABF:s lokaler. Där hölls ett konstituerande möte och en styrelse på fyra personer valdes.

”Äntligen har vi fått igång rörelsen här, vi har under lång tid planerat detta och nu äntligen”, säger Mats Hedell, som valdes till organisationens ordförande: ”Vi kan nu köra igång med att arbeta för vår politik på ett mer organiserat sätt”

Med stort stöd från riksorganisationen bildades denna grundorganisation av medlemmar från Örnsköldsvik, Härnösand, Timrå och Sundsvall och vi hoppas nu på ett gott arbete som kommer att gå i samarbetets tecken.

Nu kör vi!

Välkomna till SKP Västernorrlands hemsida. Hemsida är under uppbyggnad.